Vem lyckas med att få sin tredje förkylning på tre och en halv vecka? Jag, naturligtvis...

Min flickvän, Gullet kallar jag henne i fortsättningen, och jag var på en köprunda till IKEA och på hemvägen stannade vi till vid Jula och köpte en golvfläkt. Jag monterade ihop den utan problem och sett satt vi i vardagsrummet och svalkade av oss. Fast jag är övertygad om att den nedkylningen räckte för att min förkylning, som var i stort sett borta, blommade upp igen.

Så kan det gå...

För övrigt vill jag säga att min p-bas är skönare än nånsin att spela på. Jag börjar längta efter att spela i band igen, men att hitta ett band som vill ha en 60-årig basist, som inte vill spela dansbandsmusik, svensktopp eller gammeltjo, det har nog sina svårigheter.

  Idag var sista dagen på jobbet. Jag har den stora fördelen att vara tidig på fredagar, så jag kunde smita iväg redan vid tolv. 

  Jag jobbar på skola, på ett fritidshem. Under de år som gått har arbetsbördan bara ökat, med mindre utrymme, färre personal och mycket fler barn. Nämnas måste också att lönen inte ökat i förhållande till arbetsbördan.

  Den här sista veckan slog vi ihop alla avdelningar till en stor, för stor är rätta ordet. För fem-tio år sedan hade vi på sin höjd fem-sex barn den sista veckan. I år hade vi fyrtiofyra. Vi hade också sjukskriven personal, som vi inte fick vikarie för. Jag tycker dock mest synd om ungarna, som måste gå till skolan mitt i sommaren.

  Det retar mig också att det finns barn som blir skickade till fritids, trots att en förälder är hemma, de ser oss som en slags avlastningsplats, att använda som man behagar. En förälder ringde och gormade i telefon, när vi påpekade att hens barn kom dit utan att vara anmäld. "Jag betalar 1600 i månaden!" det var hens argument att missbruka fritids. 1600:- wow, vilken inkomst hen måste ha, då en av våra medarbetare betalar trehundra för sitt barn. Med tanke på att hen setts promenera runt i området mitt på dagen, tycker jag att man borde försöka ta hand det barn man varit med om att skapa. Fast det kanske är för mycket begärt.

  Nej, nu är det semester och jag ska glömma allt arbete för fem veckor. Det ska göras en del på dessa fem veckor, en resa till Danmark, (ett stort gäsp, men barnen tycker det är roligt), en dagstur till Stockholm och Vasamuséet, (gäsp igen, men barnen...) och cykelturer med barnen, (vilket ÄR roligt!).

  Jag ska också se till att få lite mer tid med mina egna barn, de är vuxna nu, men gillar att umgås, kanske blir det en tur till släkten i Dalsland också.

Förresten: Idag blev det té och yoghurt till frukost, sushi till lunch och lite pastasallad till mellanmål. Nöjd! :-D

För två år sedan beslöt jag mig för att gå ner i vikt, med den metod jag kan och vet att den fungerar, Viktväktarna. Jag gick ner över tjugo kilo och var så nöjd med mig själv att jag beslöt att ta en paus över sommaren. Det var förra sommaren och orsaken var att min flickvän och jag skulle till Paris. I Paris går det inte att banta, så därför var det läge för ett uppehåll, bara över sommaren förstås.

Ack vad jag bedrog mig! Klassisk fetfälla, det var vad jag hamnade i. Tror ni att jag fortsatte efter Parisresan? Nooog att jag gjorde. De tjugo kilona och ett par till har på något magiskt vis ramlat på mig och jag behöver inte ens gissa hur de kom dit.

Jag duschade efter jobbet idag och stod framför spegeln i badrummet. Det jag såg äcklade mig. På något vis har jag förträngt mitt utseende, men idag ramlade allt över mig, i ett antal dallriga magvalkar och ett par manboobs, modell större. Jag skall visst bada med barnen i sommar, men tror inte det, min flickvän får säga vad hon vill.

Så, när jag stod där så beslöt jag mig att börja...igen. Ja, att äta vettigt alltså. I morgon blir det té och yoghurt till frukost, en burk kvarg med smak till lunch och middag blir nog sushi på stan, jag ska ner efter jobbet och köpa presenter till min systerdotters pojkar.

Jag lägger inte upp vikten eller viktminsking än, inte förrän jag börjar bli mindre besviken på mig själv, för att jag lät det gå så långt.

Igen... Länge sedan sist, drygt två år sedan, under annat namn.

Vad ska man skriva om då? Finns det något intressant att ta upp, dagsaktuellt, egna funderingar och vad som händer i ens liv? Vi får se, det som jag först tänker på är att jag vill vara med i ett band igen, jag gillar dynamiken när man får allt att flyta på i musiken. Vad för sorts musik då? Jag är 60 år och jag gillar... inte gammaldans, dragspel eller svensktopp. Ju äldre jag blir, desto tyngre blir min musiksmak. Problemet är att finna ett band som vill ha en ringrostig metalbasist...